År 2000 enades medlemsländerna inom EU om ett gemensamt ramdirektiv för vatten (2000/60/EG). Detta är infört i svensk miljölagstiftning genom ”Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön”. I Sverige benämns dessa miljöbestämmelser ofta kort och gott ”vattendirektivet” respektive ”vattenförordningen”.
Vattendirektivet ställer krav på att EUs medlemsländer gör organiserade bedömningar och genomför åtgärdsplaner för inlandsvatten, grundvatten, övergångsvatten (till exempel brackvatten i flodmynningar) och kustvatten upp till 1 sjömil ut från vad som definieras som landets baslinje. Målsättningen med direktivet är att dessa vatten i alla EUs länder ska uppnå "god" ekologisk och kemisk status till år 2015. Vattenstatus ska bedömas och rapporteras till EU vart sjätte år. Vattendirektivet ger vissa riktlinjer kring vad bedömningen ska baseras på men lämnar också stort utrymme till medlemsländerna att själva utveckla bedömningsgrunderna. Följande begrepp är centrala i förvaltning av svenska vatten:
I vattendirektivet finns specificerat vilka biologiska kvalitetsfaktorer som ska användas när man bedömer vattens ekologiska status. För kust- och inlandsvatten ska makrofyter (vattenväxter), bottenfauna (bottenlevande ryggradslösa djur), växtplankton och fisk användas. För bedömning av vattendrag är även bentiska kiselalger en kvalitetsfaktor.
För att kunna beskriva tillståndet hos de olika kvalitetsfaktorerna används indikatorer för respektive kvalitetsfaktor. Detta är parametrar som beskriver tillståndet hos en specifik kvalitetsfaktor. För kvalitetsfaktorn växtplankton till exempel, är biovolym och innehåll av klorofyll A två av indikatorerna, medan en indikator för kvalitetsfaktorn makrofyter i kustvatten, är det maximala djup där de växer.
I forskningsprogrammet WATERS är det utveckling av lämpliga indikatorer för de biologiska kvalitetsfaktorerna som är i fokus.
[Tillbaka]
Referenstillstånd och klassgränser
För att kunna följa vattendirektivets krav och för att uppnå god ekologisk och kemisk status hos vatten, måste man först veta vad som ska anses som ”god status” för varje indikator. Oftast har man börjat med att definiera ett referenstillstånd, det vill säga ett opåverkat tillstånd – ett naturligt tillstånd som inte alls, eller i mycket liten grad, är påverkat av våra mänskliga aktiviteter. Referenstillståndet har fått representera ”hög status” i den aktuella vattenmiljön. Utifrån indikatorernas värden vid hög status har gränserna mellan statusklasserna i fallande skala bestämts. Dessa klasser motsvarar hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig status.
Målet med direktivet, att uppnå "god" status i alla vatten som berörs, tillåter alltså viss negativ förskjutning jämfört med ett område som är helt opåverkat av mänsklig aktivitet. Områden som idag uppvisar "hög" status får dock inte försämras.
[Tillbaka]
Samlad bedömning av vattenstatus
För att bedöma ekologisk status i en vattenförekomst ska till slut alla biologiska kvalitetsfaktorer med sina indikatorer sammanvägas för att ge en övergripande klassning av status. Den samlade bedömningen är viktig eftersom vattendirektivet och vattenförordningens följdföreskrifter ställer lagligt bindande krav på åtgärder i de områden som inte uppnår god status.
[Tillbaka]
De kriterier som används för att klassa status av vatten, det vill säga instruktioner om vad som ska mätas, klassgränser för respektive indikator, och på vilket sätt den samlade bedömningen ska genomföras, kallas i Sverige bedömningsgrunder. De finns i NFS 2008:1, NFS 2010:12 samt i Naturvårdsverkets Handbok 2007:4 ”Status, potential och kvalitetskrav för sjöar, vattendrag, kustvatten och vatten i övergångszon.” ISBN 978-91-620-0147-6.
[Tillbaka]
Vattendirektivet kan du ladda ner här och vattenförordningen finns att läsa om man följer denna länk.
De svenska bedömningsgrunderna återfinns hos Naturvårdsverket.
Vet du inte vad en "vattenförekomst" är? Leta förklaring i Vattenmyndigheternas ordlista. Den hittar du här.
